蜜桃交友

Delphine Allaire översättning och redigering Katarina Agorelius

Allt började i slutet av 2014, när Daniel Bourha rest till norra Kamerun för att bo hos sina morföräldrar. Efter två veckor bröt det andra inbördeskriget ut, som pågick 2014-2020, och jihadister från Boko Haram attackerade hans familjs by. "Jag tvingades fly till den nigerianska gränsen, som låg närmast, men visste inte att situationen var värre där", berättade han under konferensen MED24, som anordnades 6-8 april av avdelningen för relationer i Medelhavsområdet och själavård för migranter i Marseilles stift, som ett svar på påven Franciskus appell under sitt besök i staden förra året.

Daniel berättade att han flydde från Kamerun mot säkrare områden fria från terrorism genom Niger till Arlit, en stad i början av öknen där man utvinner uran. "Det här är den sista staden på vägen, där man måste betala för att komma till Algeriet. Dittills hade jag inte upplevt några faror och hade inte haft stora problem. I öknen förändrades allt", förklarade han och minns den fem timmar långa färden genom öknen i en pickup. Tvåhundra plågsamma kilometer, med kläder och skelettrester utspridda över den torra marken.

"Allt utom havet"

"Genom Guds nåd kom jag till Algeriet. Människohandlarna tog allt vi hade och jag hade inga pengar kvar. Jag var tvungen att stanna där och arbeta för att betala tillbaka skulder. Det var i Tamanrasset som jag äntligen kunde skapa en Facebook-konto och kontakta mina föräldrar. Mamma sa: 'Gör allt utom att ge dig ut på havet'." Daniel åkte sedan till Oran, där han träffade en algerier från Nice som anlitade honom för att renovera sin lägenhet. I två månader arbetade Daniel där och lyckades lägga undan runt 1 200 euro. Han hörde att en kompis hade kommit till Tyskland på mycket kort tid via Libyen och gav han efter för frestelsen att resa till detta sedan 2015 krigsdrabbade land. Från den stunden bröt helvetet lös i hans liv.

Krigets grepp om Libyen

"Vi gick i tio timmar för att nå den första libyska staden. Där var det krig med skjutningar överallt. I Tripoli såg vi byggnader som förstörts som i en skräckfilm. Jag tog mig direkt ut till havet, där tusentals personer hade väntat i två månader på att få lämna landet. Jag stannade i lägret i nästan en månad, tills det attackerades", berättade Daniel. Han åkte till Tripoli för att arbeta under en tid för ett kinesiskt företag och för att äta. "Gängen" fängslade honom i ett hus tillsammans med 500 andra personer, medan andra paramilitärer monterade ned fängelset och gjorde om det till en affärsverksamhet. I flera månader var Daniel utlämnad till en människohandlare och väntade länge på klartecken att få resa.

"I Tripoli träffade jag människohandlaren igen och sa att jag inte längre var rädd för honom. Jag sa att jag ville ha pengarna tillbaka eller omedelbart lämna landet med båt. Jag fick bli medpassagerare .... och hittade fler än femtusen passagerare till havs på omkring femton båtar som hade gått ombord kl. 19.00 ... Några saknades så jag täckte över mitt huvud och gick ombord i deras ställe", berättade Daniel. Överfarten till italienskt vatten tog en natt. Båten anlände till Lampedusa omkring kl. 11 nästa dag.

Integrationens horisont

"Jag klev av båten och hoppade lycklig i vattnet. Efter några veckor i Lampedusa, i mars 2016, spred vi ut oss på ön". Daniel förflyttades till Sicilien, sedan till Genua, men där fanns det inte plats och han sändes till Ventimiglia, vid gränsen till Frankrike. Efter en månad i flyktinglägret där betalade han 70 euro till en annan människohandlare för att ta sig till Nice och sedan Marseille med tåg. I Marseille togs han omedelbart emot av Cimade, en organisation som hjälper migranter. Han säger att han hade "tur" som välkomnades till Marseille, utan att behöva sova utomhus. Två dagar senare erbjöds han en nio månader lång utbildning. Han valde att studera till trädgårdsmästare. Nu, åtta år senare, är han gift och har två barn och har startat ett eget företag som trädgårdsmästare.