P?vens audiens: N?r vi ber kommer den Helige Ande till v?r hj?lp
”Kristen bön är inte människan i ena änden av telefonen som talar till Gud i den andra; nej, det är Gud som ber i oss! Vi ber till Gud genom Gud.”
Påven Franciskus gav denna beskrivning till de troende som samlats på Petersplatsen under onsdagens allmänna audiens, då han fortsatte sin katekes om den Helige Ande i kyrkans liv och övergick från att tala om sakramenten till att tala om den kristna bönen.
”Den helige Andens verk, utöver Guds ord och sakramenten”, började påven, ’kommer till uttryck i bönen’ och han sa att han därför ville ägna morgonens reflektion åt detta.
Påven påminde om att den Helige Anden är både subjekt och objekt för den kristna bönen. ”Det vill säga, han är den som ger bönen och han är den som ges av bönen.”
”Vi ber för att få ta emot den Helige Anden och vi tar emot den Helige Ande för att vi ska kunna be”, sa påven och påpekade att vi därför ber som Guds barn, inte som slavar.
Den Helige Ande och bönen
Först och främst, sa påven, måste vi be för att ta emot den Helige Ande. ”Vad gäller detta har Jesus ett mycket exakt ord i evangeliet: ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” (Luk 11:13).
Påven sa att vår bön är ”den enda ’makt’ vi har över Guds Ande, och att det samtidigt är den Helige Ande som ger oss den sanna bönens gåva”.
Hur man ber
Det är sant, sa påven, att vi inte vet hur man ber. ”Ja, den Helige Ande kommer för att hjälpa oss i vår svaghet, men han gör något mycket viktigare”, tillade påven Franciskus, ”han vittnar för oss om att vi är Guds barn och lägger ropet på våra läppar: ”Abba! Fader!"”
I bönen uppenbarar sig den Helige Ande som Parakleten, det vill säga vår hjälpare och försvarare. Han anklagar oss inte inför Fadern, utan försvarar oss.
”Även när vårt hjärta förebrår oss för något”, påpekade han, ’påminner den Helige Ande oss om att ’Gud är större än våra hjärtan'.”
Bönen mångfaldigas
Den Helige Ande går inte bara i förbön för oss, utan lär oss också hur vi kan gå i förbön för våra bröder och systrar, sa påven och tillade att han, ”lär oss förbönens bön”, en bön, ”som är särskilt behaglig för Gud, eftersom den är den mest omotiverade och altruistiska”.
”När någon ber för alla händer det - som den helige Ambrosius noterade - att alla ber för någon; och bönen mångfaldigas.”
Påven Franciskus avslutade med att uppmana till att förbereda oss inför det kommande jubelåret, ”och förena oss med Parakleten som ’går i förbön för de heliga enligt Guds planer’”.
