蜜桃交友

Pope

Som avslutning på biskopssynodens XVI:e ordinarie generalförsamling presiderade påven Franciskus över synodens avslutningsmässa söndagen den 27 oktober i Peterskyrkan. Påven tackade Herren för den ”resa vi har gjort tillsammans” under synoden om synodalitet som inleddes för tre år sedan med lokala, regionala och kontinentala möten och som kulminerade i månadslånga oktobermöten i Vatikanen 2023 och nu efter en sista månad avslutas 2024.

Den nyligen restaurerade reliken av den antika S:t Petri-stolen och Berninis nyrenoverade baldakin hade en framträdande plats under mässan. Påven påminde om hur stolen representerar kärlek, enhet och barmhärtighet, och kallelsen att tjäna som Jesus uppmanade aposteln Petrus, medan baldakinen hjälper oss att återupptäcka den Helige Andes härlighet, ”den sanna kärnan i hela basilikan”.

Erkänna vår egen blindhet

I sin predikan påminde påven Franciskus om dagens evangelium om den blinde mannen Bartimaeus som ropar till Herren och bad om att få tillbaka sin syn. Bartimaeus blir bönhörd och ger sig med glädje ut för att följa Jesus längs vägen.

Påven förklarade hur Bartimaeus representerar den ”inre blindhet” som vi alla kan ha och som kan hålla oss tillbaka från ”livets dynamik” och från att vara hoppfulla. Detta kan även påverka oss som kyrka, tillade påven, när vi är ”oförmögna att uppfatta Herrens närvaro, oförberedda på att möta verklighetens utmaningar” och ibland är oförmögna att på ett adekvat sätt svara ”på de frågor som så många ropar till oss”.

”Vi får inte förbli overksamma inför de frågor som ställs av dagens kvinnor och män, inför vår tids utmaningar, evangelisationens brådskande karaktär och de många sår som drabbar mänskligheten”.

Påven varnade för att ”en stillasittande kyrka” som ”begränsar sig till verklighetens marginaler” riskerar att förbli blind och kommer att ”misslyckas med att förstå hur angeläget det är att ge ett pastoralt svar på de många problemen i vår värld”.

Ropa till Herren

Genom att komma ihåg att ”Herren går förbi” kan kyrkan vara som Bartimaeus, som en gemenskap av lärjungar som hör Herren, går ut för att söka honom och ”känner frälsningens glädje ... och väcks av evangeliets kraft”. Kyrkan gör i sin tur detta ”när den besvarar ropet från alla kvinnor och män i världen” som söker evangeliets glädje, som vill återupptäcka tron eller är hindrade av lidande, fattigdom eller marginalisering.

”Vi behöver inte en stillasittande och defaitistisk kyrka, utan en kyrka som hör världens rop och smutsar ner sina händer av att tjäna.”

Följa Herren

Precis som Bartimaeus ropade till Herren i tro och hopp, kan vi göra det, sa påven, när vi ser hur Gud agerar i våra liv och ger oss ut för att följa honom. Må vi finna styrkan och modet ”att resa oss och fortsätta längs vägen, om vi hindras av svaghet eller tröghet,” och återvända till Herren och hans evangelium.

”Gång på gång, när Herren går förbi, måste vi lyssna till hans kallelse för att resa oss igen och han kan läka vår blindhet; och sedan kan vi följa honom och vandra med honom längs vägen.”

När evangeliet berättar att Bartimaeus ”följde Herren på vägen”, föreslog påven hur detta ger en bild av den synodala kyrkan i vilken Herren kallar oss, hjälper oss upp när vi saknar kraft eller har fallit, och ger oss synen tillbaka så att ”vi kan lägga märke till världens oro och lidande i ljuset av evangeliet”.

”Låt oss komma ihåg att aldrig vandra ensamma eller följa världsliga kriterier, utan att istället vandra tillsammans, bakom honom och bredvid honom.”

Sprida evangeliets ljus

Påven betonade att vi måste vara ”en kyrka till fots ... inte en tyst kyrka, utan en kyrka som omfamnar mänsklighetens rop” och som upplysta av Kristus för evangeliets ljus vidare till andra.

”Inte en statisk kyrka, utan en missionerande kyrka som vandrar med sin Herre genom världens gator.”

Avslutningsvis tackade påven än en gång för den synodala resan och bad att vi får ”fortsätta vår resa tillsammans med tillförsikt”. Och att vi, liksom Bartimaeus, ”får mod” att höra Herrens kallelse, anförtro vår blindhet till Herren, reser oss upp och än en gång bära ”evangeliets glädje genom världens gator”.

”Detta är den synodala kyrkan: en gemenskap vars primat ligger i Andens gåva, som gör oss alla till bröder och systrar i Kristus och upphöjer oss till honom.”