蜜桃交友

Bénédicte Cedergren - Vatikanstaten

Under vespern i Jeronimos kloster i Lissabon uppmanade påven Franciskus portugisiska biskopar, präster, diakoner, gudsvigda män och kvinnor, seminarister och kyrkliga medarbetare som samlats i det gamla klostret på onsdagskvällen, att förkunna evangeliets frälsande budskap med förnyad kraft i en värld där det finns så mycket mörker.

Kallade likt Jesu lärjungar

"Jag befinner mig försjunken i ert lands skönhet," började påven Franciskus med att säga under vespern, "ett genomfartsland mellan det förflutna och framtiden, en plats fylld med gamla traditioner men också stora förändringar, prydd av grönskade dalar och gyllene strander som vetter de Portugisiska vattnens gränslösa skönhet."

Påmind om den Galileiska sjöns stränder reflekterade Påven över lärjungarnas första kallelse, baserat på ett utdrag ur kvällens vesper: "Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början" (2 Tim 1:9).

På samma sätt som Jesus steg ombord Simon Petrus båt för att kalla honom till ett heligt liv i Hans efterföljelse, förklarde påven, vill Kristus "frambära Guds närhet just till de platser och de situationer där människor lever, arbetar och hoppas, ibland fastklamrade vid sina tidigare misslyckanden och sina brister, precis som de fiskare som hade arbetat hela natten och inte fångat någonting."

Finna nya sätt att följa Kristus

"Det finns stunder under vår kyrkliga resa då vi kan känna en liknande trötthet, då vi verkar hålla i tomma nät," sade Påven. 

Medveten om den trötthet och utmattning som kan tynga kyrkans män och kvinnor i tider som "skakas av sociala och kulturella förändringar och alltmer präglas av sekularism, likgiltighet för Gud och växande avståndstagande från trosutövandet", uppmanade påven de närvande männen och kvinnorna att "föra sina strider och tårar till Herren" och att med öppna hjärtan hitta nya sätt att följa Honom.

Denna trötthet, sade den helige fadern, "förstärks ofta av den besvikelse och ilska med vilka vissa människor ser på Kyrkan, ibland på grund av vårt dåliga vittnesbörd och de skandaler som har fördärvat Kyrkans ansikte. Detta och kallar oss till en ödmjuk och löpande rening, som börjar med offrens ångestfyllda rop som alltid måste accepteras och lyssnas till."

"När vi känner oss modfällda kan vi känna oss frestade att lämna båten och fastna i resignationens och pessimismens nät", sade påven, men "Jesus kommer till oss mitt i våra ensamhetskänslor och våra kriser, för att hjälpa oss att börja om på nytt".

Låta Jesus ta rodret

Även idag, sade påven, står Jesus vid våra livs stränder, för att återuppliva vårt hopp och säga till oss, som han sade till Simon och de andra: "Gå ut på det djupa vattnet och lägg ut era nät för att fånga" (Luk 5:4)

Vi lever förvisso i svåra tider, sade påven, och Herren frågar Hans Kyrka: 'Vill du lämna båten och kasta dig in i desillusionens hav, eller vill du släppa in mig och låta mig och mina ord än en gång ta rodret? Vill du endast bevara det förflutna som ligger bakom dig, eller vill du ännu en gång sänka näten med entusiasm för fångsten?'"  

"Herren", sade han, "ber oss att återuppliva vår 'rastlösa' entusiasm för spridningen av evangeliet", och upprepade behovet av en förnyad missionsiver. Han bad sina "kära portugisiska vänner" att våga lämna stranden och ge sig ut på djupa vatten, "inte för att erövra världen utan för att få den att jubla i evangeliets tröstande glädje".  

Tre nödvandiga val

"Nu är den av Gud givna nådens tid att djärvt segla ut i evangelisationens och missionens hav." För att göra detta, menade påven, behöver vi göra några val:

Först av allt måste vi gå ut på djupa vatten, och lämna våra besvikelser, trötthet, melankoli och cynism bakom oss. Vi måste anförtro oss åt Herren och Hans ord med ord och bön, och låta oss drivas av en enda önskan: att sprida det glada budskapet till alla människor, även om det betyder att vi kanske väcker en eller en annan storm.

För det andra bör vi lära oss att arbeta tillsammans för att kunna erbjuda själavård. Liksom de framtida apostlarna sammarbetade på båten för att dra in deras fångst, så bör även vi arbeta tillsammans. "Kyrkan är synodal," sade påven. "Hon är gemenskap, ömsesisdig hjälp och en delad resa. [...] De första lärjungarnas nät kan på så sätt tjäna som en bild av Kyrkan, som är ett "nätverk av relationer", mänskliga, andliga och pastorala."

Till sist, sade påven, måste vi bli människofiskare, så att vi kan dra upp män och kvinnor ur vattnet, rädda dem från det onda som hotar att överväldiga dem, återuppliva dem från varje form av död, och hjälpa dem att återvända till den plats från vilken de har fallit.

"Det finns så mycket mörker i dagens samhälle, även här i Portugal," avslutade påven. "Vi verkar ha förlorat känslan av entusiasm, modet att drömma, styrkan att möta utmaningar och att vara säkra på framtiden; och så seglar vi mitt i tvivel och ekonomisk osäkerhet, en utarmning av social vänskap och brist på hopp. Som Kyrka har vi anförtrotts uppgiften att ge oss ut på detta hav och kasta ut evangeliets nät, inte peka finger utan ge vår tids män och kvinnor ett erbjudande om nytt liv, Jesu liv.