P?ven till gudsvigda: ”Se upp f?r andlig medelm?ttighet, v?rldslig tr?st och ytlighet”
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Världsdagen för det Gudsvigda Livet infaller varje år på Kyndelsmässodagen eller Herrens frambärande i templet och i år firade påven Franciskus den dagen med Demokratisk republiken Kongos gudsvigda. På torsdagseftermiddagen hade de samlats i katedralen i Kinshasa vigd till Vår Fru av Kongo.
Demokratisk republiken Kongos räknar drygt 6000 präster, 4000 seminarister och 12 000 gudsvigda män och kvinnor.
Stora utmaningar
Jag är glad över att vara med er idag, på högtiden för Herrens frambärande i templet, sa påven, en dag vi ber särskilt för det gudsvigda livet. Sedan 1997 ber kyrkan ”på ett särskilt sätt” för de gudsvigda den 2 februari, och i år firas den XXVII Världsdagen för det Gudsvigda Livet. ”Liksom Simeon väntar vi alla på att Herrens ljus ska lysa upp mörkret i våra liv”, sa han.
Han noterade de "enorma utmaningar" som de gudsvigda i Demokratisk republiken Kongo står inför, "ofta svåra och farliga präglade av stort lidande”.
Kallade att offra vårt liv
Ändå finns det en stor glädje i att tjäna evangeliet, och det finns ett överflöd i kallelser till prästämbetet och det gudsvigda livet.
”Vårt är inte ett yrke, eller social position, eller ett sätt att försörja våra familjer därhemma. Snarare är det ett uppdrag att markera Kristi närvaro, hans villkorslösa kärlek, hans försoning och förlåtelse och hans medlidande omsorg för de fattigas behov. Vi är kallade att offra våra liv för våra bröder och systrar och att ge dem Jesus, den som ensam läker varje hjärtas sår.”
Om vi upplever vår kallelse på detta sätt kommer vi alltid att ha utmaningar att möta och frestelser att övervinna, sa påven och fortsatte sin reflektion med att fokusera på tre frestelser: andlig medelmåttighet, världslig tröst och ytlighet.
Andlig medelmåttlighet
På vilket sätt övervinner man andlig medelmåttighet? Påven Franciskus svarade att hemligheten är bönen:
”Ämbetet och apostolatet är inte i första hand vårt eget arbete och inte enbart är beroende av mänskliga medel. Låt oss förbli trogna bönens liturgiska rytm som formar dagen, från mässan till breviariet. Det dagliga firandet av eukaristin är det klappande hjärtat i prästens och den gudsvigdas liv. Timmarnas liturgi tillåter oss att be med regelbundet med kyrkan. Må vi aldrig försumma den! Låt oss då inte heller försumma bikten. Vi behöver alltid förlåtelse.”
Men förutom kyrkans liturgi uppmanade påven till att vara "hjärta till hjärta" med Herren i eukaristisk tillbedjan, genom att meditera ordet eller be rosenkransen:
”Bön tar bort fokus från oss själva, den öppnar oss för Gud och hjälper oss att resa oss, i och med att den lägger oss i hans händer.
Utan bön kommer vi inte särskilt långt.”
Världslig tröst
Den andra utmaningen är att övervinna frestelsen ’världslig tröst’, fortsatte påven och beskrev ”det lätta livet, där vi mer eller mindre ordnar upp allt och lutar oss tillbaka, söker vår egen tröst, utan större entusiasm”.
”På så sätt förlorar vi själva hjärtat av vårt uppdrag, som är att lägga vårt ego bakom oss och att ge oss ut till våra bröder och systrar och utöva, i Guds namn, "närhetens konst", sa han och varnade för att i situationer av fattigdom och lidande finns det ofta en stor risk för världslighet: viljan att utnyttja vår position för att tillfredsställa våra egna behov och bekvämligheter. Det är sorgligt när vi vänder oss mot oss själva och blir kyliga andens byråkrater.”
Påven Franciskus underströk hur ”vackert det är att stråla i levande celibat som ett tecken på fullständig tillgänglighet för Guds rike!
Må det inte vara så att just de laster vi vill rycka upp hos andra, och i samhället i stort, hamnar i oss. Snälla, låt oss akta oss för världslig tröst.
Ytlighet
Slutligen är den tredje utmaningen att övervinna frestelsen till ytlighet.
”Världen har inte behov av "heliga funktionärer", med akademiska examina men frånvarande vanliga män och kvinnor. Visst är vi skyldiga att gå till kärnan av det kristna mysteriet, att fördjupa vår förståelse av kyrkans lära och att studera och meditera över Guds ord. Samtidigt måste vi dock förbli öppna för vår tids problem och vår tids allt mer komplexa frågor, för att förstå människors liv och behov, och för att inse hur man bäst kan ta dem i hand och vägleda dem.”
Bröder och systrar, tjänsten som ni är kallade till är just detta, sa påven. Att erbjuda närhet och tröst, som ett ljus som fortsätter att lysa mitt i det omslutande mörkret.
Påven avslutade med att tacka de samlade, som han kallade sina bröder och systrar och försäkrade om hur värdefulla och viktiga de är för kyrkan.
