蜜桃交友

VATICAN NEWS övers Katarina Agorelius

Ett till Guds folk om liturgin för att påminna om det eukaristiska firandets djupa betydelse, som det framkommit vid konciliet, och för att uppmana till liturgisk utbildning. Påven Franciskus publicerar “Desiderio desideravi”, där resultaten från dikasteriet för gudstjänstens plenarsession i februari 2019 omarbetas under 62 paragrafer och följer upp motu proprio  samt bekräftar vikten av kyrklig gemenskap kring riten till följd av den postkoncilära liturgiska reformen. Det handlar inte om en ny instruktion eller föreskrifter med specifika regler, utan snarare om en meditation för att förstå skönheten i det liturgiska firandet och dess roll i evangelisationen. Och den avslutas med en appell: ”Låt oss lämna polemiken för att tillsammans lyssna till vad Anden säger kyrkan, vårda gemenskapen och fortsätta att överraskas av liturgins skönhet” (65).

Den kristna tron, skriver påven, är antingen ett möte med levande Jesus eller inte. Och “liturgin garanterar oss möjligheten till ett sådant möte. Vi behöver inte en vag påminnelse om den sista måltiden: vi behöver att vara närvarande vid denna måltid”.  Påven påminner om betydelsen av det Andra Vatikankonciliets konstitution , som ledde till återupptäckten av den teologiska förståelsen av liturgin, och lägger till: “Jag skulle vilja att skönheten i kristet firande och dess nödvändiga konsekvens i kyrkans liv inte vanställs av en ytlig och reducerande förståelse av dess värde eller, ännu värre, av utnyttjande i någon ideologisk visions syfte, vilken den än må vara" (16).

Efter att ha varnat för den "andliga världsligheten" och gnosticismen och den nya pelagianismen som föder den, förklarar påven att det “att delta i det eukaristiska offret är inte vår erövring, som om vi kunde skryta med detta inför Gud och våra bröder och systrar” och att “liturgin inte har något att göra med en asketisk moralism, utan är gåvan av Herrens påsk, som då den mottas i saktmod förnyar vårt liv. Man går inte till det övre rummet om inte på grund av attraktionskraften i hans vilja att äta påsken med oss” (20). För att botas från världslig andlighet är det nödvändigt att återupptäcka skönheten i liturgin, men denna återupptäckt “är inte sökandet efter en rituell estetik som endast uppskattas i omsorgen av en rits yttre formalitet eller tillfredställelsen i ett noggrant iakttagande av regler. Naturligtvis vill detta uttalande inte på något sätt godkänna den motsatta attityden som förväxlar enkelhet med slarvig banalitet, det väsentliga med en okunnig ytlighet eller det konkreta i rituell handling med en förbittrad praktisk funktionalism” (22).

Påven förklarar att “varje sida av firandet ska vårdas (rum, tid, gester, ord, föremål, kläder, sång, musik, …) och varje regel måste följas: denna uppmärksamhet räcker för att undvika att beröva församlingen det som den har rätt till, nämligen påskmysteriet som firas på det rituella sätt som kyrkan fastställer. Men även om kvaliteten och normen för den högtidliga handlingen garanteras är det inte tillräckligt för att göra vårt deltagande fullständigt” (23). I själva verket: om "förundran över påskmysteriet" som finns "i sakramentets konkreta tecken” saknas, “kan vi kan verkligen riskera att bli ogenomträngliga för nådens hav som flöda över vid varje högtid” (24). Denna förundran, klargör påven, har inte att göra “med det luddiga uttrycket ‘känsla av mystik’: en av de påstådda anklagelserna mot den liturgiska reformen är att detta har tagits bort från firandet”. Förundran som påven talar om är inte någon slags rådvillhet inför en mörk verklighet eller en gåtfull rit, utan är ”tvärtom förundran över att Guds frälsningsplan uppenbarades för oss vid Jesu påsk” (25).

Hur kan vi då återfå förmågan att fullt ut leva den liturgiska handlingen? Inför förvirring för det postmoderna tillståndet, individualismen, subjektivismen och den abstrakta andligheten, uppmanar påven oss att återvända till de stora konciliära konstitutionerna, som inte går att skilja från varandra. Och han skriver att ”det vore trivialt att tolka de spänningar, som tyvärr finns kring firandet, som en enkel meningsskiljaktighet mellan olika känslighet för en form av rit. Problemet är framför allt ecklesiologiskt” (31). Bakom striderna om riten finns det kort sagt olika uppfattningar om kyrkan. Man kan inte säga, preciserar påven, att man erkänner konciliets giltighet utan att acceptera den liturgiska reform som "Sacrosanctum Concilium" gav upphov till.  

Påven citerar teologen Romano Guardini, som är mycket närvarande i det apostoliska brevet, och bekräftar att “reformerna i riten och texten inte hjälper mycket” (34) utan en liturgisk bildning. Han insisterar på vikten av bildning, särskilt i seminarier: “En liturgisk och insiktsfull syn på teologisk bildning i seminarier skulle säkerligen också ha positiva effekter på pastoralt handlande. Det finns ingen aspekt av det kyrkliga livet som inte når sin höjdpunkt och källa i den. Den övergripande, organiska, samordnade själavården är, snarare än att vara resultatet av utarbetade program, konsekvensen av att i centrum för församlingslivet placera söndagens firande av eukaristin, gemenskapens grund. Den teologiska förståelsen av liturgin tillåter oss inte på något sätt att tolka dessa ord som om allt var reducerat till en kultisk aspekt. Ett firande som inte evangeliserar är inte autentiskt, precis som en förkunnelse som inte leder till ett möte med den Uppståndne i firandet inte är det: båda är alltså, utan ett vittnesbörd om nästankärlek, ekande brons eller en skrällande cymbal” (37).

Det är viktigt, förklarar påven vidare, att utbilda i förståelsen för symbolerna, som är allt svårare för den moderna människan. Ett sätt att göra detta på “är utan tvivel det att vårda konsten att fira”, som ”inte får reduceras till att endast följa en rubrikmässig mekanism och får heller inte ses som en fantasifull – i vissa fall vild – kreativitet utan regler. Riten är i sig en norm och normen är aldrig ett självändamål, utan står alltid i tjänst för den högsta verklighet den vill bevara” (48). Konsten att fira lär man sig inte “genom att gå en kurs i att tala inför publik eller i teknik i övertygande kommunikation”, utan genom "flitigt engagemang för firandet och att låta själva firandet förmedla sin konst till oss” (50). Och “bland de rituella gester som hör till hela församlingen, intar tystnaden en plats av absolut betydelse”, som “leder till botgörelse och önskan om omvändelse, lyssnande av Ordet och bönen och mottaglighet för tillbedjan av Kristi kropp och blod” (52).

Påven konstaterar därför att sättet att uppleva firande på i kristna församlingar “hör samman med – på gott och tyvvärr även på ont - hur kyrkoherden leder församlingen”. Han listar flera “modeller” av otillräckligt ledarskap, om än av kontrasterande drag: “sträng stelhet eller irriterad kreativitet; andlig mystik eller praktisk funktionalism; förhastad brådska eller betonande långsamhet; slarvig vårdslöshet eller överdriven förfining; överflödig tillgivenhet eller hieratisk oförmåga". Alla modeller har samma ursprung: “en förbittrad personalism av en högtidlig stil som ibland uttrycker en illa dold mani för protagonism” (54), som förstärks när firandet sänds online. Medan “det att fira eukaristin är att vara förenad i Guds kärleks eld. När vi får gåvan att förstå, eller även bara ana, denna verklighet behöver vi verkligen inte ett direktiv som påtvingar lämpligt beteende” (57).

Påven avslutar sitt brev med att be “alla biskopar, präster och diakoner, lärare och docenter vid seminarier, teologiska fakulteter och skolor i teologi och alla kateketer, att hjälpa Guds heliga folk att nå det som sedan alltid är den främsta källan till kristen andlighet”. Han upprepar det som har fastställts i “Traditionis custodes”, för att ”kyrkan ska kunna höja, på mängden olika språk, en och samma bön för att uttrycka dess enhet”. Och denna enda bön är den romerska riten, som ett resultat av den konciliära reformen och upprättad av de heliga påvarna Paulus VI och Johannes Paulus II.