蜜桃交友

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

I årets finska ekumeniska delegation ingår den katolske generalvikarien msgr Raimo Goyarrola, lutherska biskopen Jari Jolkkonen och den ortodoxa ärkebiskopen Leo av Helsingfors och hela Finland.

Här följer påvens ord till delegationen:

Kära bröder och systrar!

Jag välkomnar er med glädje. Sedan några årtionden möjliggör er ekumeniska pilgrimsfärd till Rom för dagens firande av sankt Henrik detta broderliga möte och bidrar till att främja kristen enhet.

Ett gemensamt engagemang för ekumeniken är ett grundläggande behov för den tro vi bekänner och som härstammar från vår identitet som Kristi efterföljare. Som lärjungar som följer samma Herre förstår vi alltmer att ekumenik är en vandring och, som flera påvar vid upprepade tillfällen har betonat sedan Andra Vatikankonciliet, en oåterkallelig vandring. Detta är inte någon valfri väg. Vår enhet växer under denna vandring. Er årliga pilgrimsfärd till Rom är ett särskilt vältaligt tecken för detta och som jag är mycket tacksam för. Vägen mot enhet är en kallelse att följa tillsammans, som genom den Helige Andens nåd leder oss till Kristus vår Herre som Faderns älskade barn och som bröder och systrar. Jag är den lutherska biskopen av Kuopio tacksam för hans vänliga ord och mycket välkomna böner, men även för att ange vår plikt att först av allt utföra en gemensam tjänst för välgörenhet och trosvittne. Detta grundar sig i dopet, i vår identitet som kristna: detta centrum! I själva verket, som nämnts, är de olika sociologiska klassificeringar, som ofta på ett ytligt sätt tillskrivs kristna, sekundära eller onödiga aspekter. När vi ber tillsammans och förkunnar evangeliet och tjänar de fattiga och behövande, går vi tillsammans på vägen som leder mot målet med en synlig enhet.

Även de teologiska och kyrkliga frågor som fortfarande håller oss isär kan bara lösas under vandringen på samma väg – de löses aldrig om vi står still - utan att påtvinga frågor och utan att kunna förutse när och hur det kommer att äga rum. Men vi kan ändå vara säkra på att den Helige Anden, om vi är fogliga, kommer att vägleda oss på sätt som vi idag knappast kan föreställa oss. Tills dess är vi kallade att göra vad vi kan för att främja ett möte och att i kärlek lösa missuppfattningarna, konflikterna och fördomarna som under sekel har smutsat ner våra relationer. Vandringen mot teologisk konsensus har hjälpts av den nya luthersk-katolska deklarationen, Dialogen måste fortsätta och bygga på denna början.

Vi inte ensamma på denna vandring. Det finns vittnen som vi har gemensamma som, liksom sankt Henrik, går före oss på denna väg. Det är helt sant – tack för att påminna oss även om detta – att traditioner inte är ett problem utan en gåva. Ordet tradition kommer från latinets tradere, som betyder att lämna över. Traditioner är inte något som vi griper tag vid som ett tecken på vår identitet utan snarare en gåva som vi har anförtrotts för vårt ömsesidiga berikande. Vi är kallade att ständigt gå tillbaka till det som ursprungligen förkunnades och källan som traditionernas flod flyter ur: Kristi genomborrade sida på korset. Där överlämnade han sig helt och hållet och sände oss sin Ande (jfr Joh 19:30-34) Detta är källan till vårt liv som troende och till vår ständiga pånyttfödelse. Där finner vi styrkan som behövs för att bära varandras bördor och kors. Vägledda och stödda av dem som gav sina liv för Herrens kärlek och för deras bröder och systrar är vi kallade att oförtröttligt fortsätta på vår vandring.

Varje år avsätter kristna världen över en särskild tid för att be till Herren för en större enhet. Det är Böneveckan för kristen enhet, som detta år fokuserar på den bibliska versen ’Det rätta, endast det rätta, ska vara er strävan’ (jfr 5 Mos 16). Verbet är i plural och det påminner oss om att vi inte kan verka för rättvisa utan varandra. I en så djupt söndersliten värld av konflikter, hat, former av nationalism och uppdelning kan vår gemensamma bön och engagemang för en större rättvisa inte skjutas upp. Vi kan inte tillåta oss en sådan försummelse. Jag är säker på att vårt delade vittnesbörd i bön och tro ska bära frukt och att ert besök ska stärka det goda samarbete som redan finns mellan lutheraner, ortodoxa och katoliker i Finland. För denna intention och för var och en av er ber jag om Guds rikliga välsignelse. Jag ber är även att fortsätta att be för mig. Tack.