蜜桃交友

Svitlana Dukhovich - Vatikanstaten översättning Katarina Agorelius

”Så länge en människa lever bär hon alltid på hopp, hon vill se saker och ting förändras till det bättre och tro att vi är kapabla att förändra saker och ting”. Fader Roman Ostrovskyy, vicerektor för det grekisk-katolska seminariet i Kiev, delar med sig av sina tankar om bullan ”” med vilken påven Franciskus den 9 maj utropade det kommande jubelåret.

Fader Roman är bibelforskare och har studerat biblisk teologi vid det påvliga universitetet Gregoriana och undervisar nu i detta ämne vid prästseminariet. ”Jag har noggrant läst texten i bullan”, säger han, ”och har funnit många fina och intressanta teman. Ett avsnitt som jag tycker är mycket viktigt är det där den Helige Fadern säger att det kristna livet är en resa och att målet för denna resa, och även för jubelåret, är mötet med Herren Jesus. Jag måste säga att katoliker och alla kristna i Ukraina uppfattar denna närvaro av Jesus som skyddar dem. Men å andra sidan ser vi alla en enormt stor ökning av modlöshet. Vi är nu inne på det tredje året av krig och folket lider mycket - personer är trötta och förlorar hoppet om att något kan förändras till det bättre här och att vår röst ska höras."

Fader Roman Ostrovskyy

Den unge prästen berättar att det i början av det storskaliga kriget fanns en stor rädsla och att man inte förstod vad som skulle hända. ”Men”, understryker han, ”det fanns hopp, för att Ukraina försvarade sig starkt, något var i rörelse". Men nu, med det fortsatta kriget och det lidande och den osäkerhet som följer med det, faller många personer i stället ihop. ”Här”, säger fader Roman, ”är det verkligen svårt för oss att tänka på vad som kommer att hända i morgon. I Ukraina är det orealistiskt att planera mer än en vecka i förväg. Flyglarm ljuder, vuxna och barn går och gömmer sig i skyddsrum... Alla väntar på vad som ska hända, vilken annan bit mark som ska tas ifrån dem. Och det värsta är att vi själva inte kan motsätta oss det. Och det värsta är att vi ibland känner att vi blir betraktade som ett slags dataspel, där det är intressant att se vad som händer, men där ingen vill delta fullt ut och hjälpa de verkliga personerna, som bara behöver hjälp, och i princip bara stoppa angriparen."

Ljuga för barnens hälsa

På frågan om vad som hjälper folk att överleva och fortsätta att uthärda under dessa förhållanden svarar fader Roman: ”Var och en av oss försöker behålla det grundläggande i våra liv. Visst hjälper tron mycket, böner läker och hjälper också till att gå vidare under de värsta dagarna, att se lite ljus och lita på att Herren inte ska överge oss. Men när man träffar personer och familjer som säger: 'Vi berättar inte för vårt barn att hans pappa dog i kriget, för han är fyra år och skriver brev till honom', då förstår man hur en familj helt enkelt tvingas ljuga, låtsas, i det enda syftet att bevara barnets psykiska hälsa. Och det finns hundratals, tusentals sådana familjer. Världen borde reagera mer och säga ifrån mer, för aggressionen fortsätter."

Vara nära skyddsrum

Det är med sorg som vicerektorn för det grekisk-katolska seminariet konstaterar att många av de initiativ som skulle kunna organiseras under det heliga året inte kan genomföras i Ukraina. Pilgrimsfärder är till exempel en av de mest populära aktiviteterna bland kristna i landet. ”Varje gång vi planerar något”, förklarar han, ”måste vi ta hänsyn till det faktum att bomber kan falla över oss. Det är alltid nödvändigt att ha någon form av skydd i närheten för att kunna fly och gömma sig. Så alla normala aktiviteter är nu begränsade."

Fader Roman delar med sig av andra tankar om de frågor som nämns i påvens bulla och som är mycket viktiga, till exempel moderskap och faderskap, som i Ukraina sätts på hårda prov: ”Många mammor har varit tvungna att lämna landet tillsammans med sina barn och papporna har stannat kvar, vissa strider vid fronten. Och vi har tyvärr redan många exempel på familjer som splittras på grund av att fruarna stannar utomlands och männen inte kan åka iväg, och detta skapar enorma spänningar som påverkar många familjer."

Pessimism inför morgondagen

Jubelåret är också en tid då vi kan hjälpa de mest utsatta att känna Guds barmhärtighet. Detta förhindras tyvärr av kriget som nu har pågått i två och ett halvt år. Fattigdomen ökar, sjukhus träffas systematiskt av ryska missiler, antalet flyktingar och migranter ökar och de äldre lämnas ensamma. "Genom denna invasion trampas en människas värdighet helt enkelt ned på den lägsta nivån. När vi ser bomber falla över ett sjukhus eller ett dagis och ingen reagerar", avslutar fader Roman, ”tappar vi verkligen allt hopp och ser på morgondagen med stor pessimism."